enlitenpanda.blogg.se

Trots att jag är medveten om allt detta hindrar jag inte mig själv från att ständigt vara uppkopplad. Från att hela tiden hänga med i de senaste rubrikerna, de senaste trenderna och de senaste skandalerna som gamla skolkompisar orsakat.

Är det så att vi har glömt hur man interagerar i sociala samspel? Har vi tappat förmågan att älska våra verkliga liv? Jag vill inte tro det, men jag vet att jag är fast i fällan och jag har svårt att existera utan internet.

"Titta inte på TV för mycket, då får du fyrkantiga ögon!" 

Inga problem, mina ögonbollar snurrar runt i ljusets hastighet för att jag streamar så mycket. Så jag behåller ju min runda ögomform ändå.

"Det var bra att man inte hade mobiltelefoner när vi var unga. Det var mycket mer spännande att ses och bestämma tid i förväg!"

Men gamle gubben, ,man behöver ju inte ens använda mobilen idag! Skicka bara iväg en inbox på Facebook så är det klart...

. 

Vad vill jag säga med denna minikrönika i min obetydliga lilla blogg?Jo, först och främst skriver jag detta för att jag vill berätta för mig själv hur läget ser ut- det är mycket lättare att förstå när man sätter ord på sina tankekaruseller. Jag blir lite rädd över den digitala världens makt över oss, samtidigt som den fascinerar mig något oerhört. Min lillebror har nyss fått en diagnos som bekräftar hans svårigheter med socialt samspel och delaktighet. Den tanke som genast slår mig är hur han, som redan har det svårt i sociala situationer, ska kunna lära sig att förstå det samspel som knappt existerar längre? Vi lägger våra liv i teknikens händer helt enkelt och så fort minsta problem uppstår googlar vi fram lösningen på det i stället för att tänka ut den själva.  När man träffar en ny person byter man inte längre nummer med varandra, utan säger: "jag lägger till dig på facebook" och tänker att man kan gömma sig där, i den illusionen, bakom sin alldeles perfekta profilbild.