Nu var det länge sedan jag skrev och det jag egentligen borde göra är att uppdatera om nollningen och mitt underbara liv i Skåne. Men det kan jag inte göra just nu. För bloggen har kommit att bli den plats i vilken jag skriver av mig när jag känner att jag måste få ner mina tankar...
I förrgår hade jag ett försök till inbrott hos mig. För att göra en lång historia kort slutade allt väl och jag hade visat mig slarvig. Men ändå! Det ska inte förekomma! Obehöriga ska på inga villkor kunna ta sig in i vårt hus när vi ligger och sover. Folk ska inte gå runt och rycka i dörrarna för att se ifall någon har slarvat med låsningen av dem. Dock är fallet så att porten är trasig, eller var åtminstone, så därför har vem som helst kunnat komma in hit.
Trots att ingen skada skedde häromnatten känner jag mig ändå rädd och att jag måste vara på min vakt. Jag vågar inte sova, utan lyssnar efter varje litet ljud och är beredd att ringa pappa och polisen i vilken sekund som helst. Dessutom sover jag med lyset tänt. Tisdagnattens händelse fick mig att bli mörkrädd.
Så anledningen till att jag skriver här är inte bara för att jag vill få ur mig det jag känner, utan också för att jag försöker få tiden att gå så att det kan bli morgon och jag kan våga sova. Detta är inte alls bra för min förkylning och det är sjukt olägligt nu i dessa tentatider.
Nästa gång skriver jag nog om något roligare, men just nu behövde jag berätta detta.
